Flera israeliska och svenska medier har idag skrivit om att utrikesminister Margot Wallström avslöjade under en interpellationsdebatt att hon vill att det ska utredas om Israel har begått utomrättsliga avrättningar då hotfulla palestinska terrorister neutraliserats. Dessa terrorister ger inte upp levande utan öppnar eld mot både civila och rättsväsendet med slutmålet att dö som ”hjältemartyrer”. Det är nämligen populärt att dö som terrorist. Därför blir dödssiffrorna höga på den palestinska sidan. Och efter döden tävlar terrororganisationen Hamas och sossarnas ”kära systerparti” Fatah till och med sinsemellan om att simulera begravningar för terroristerna och bokstavligen lyfta upp dem till skyarna. Terroristerna får en plats i Guds finrum i den islamistiska himlen, enligt den ideologi som både Hamas och Fatah (Palestinska myndigheten) andas. Har du växt upp i det samhälle där antisemitism och terrorglorifiering lärs ut av Fatah, den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Hamas så går du döden till mötes med ett leende. Målet för de palestinska terroristerna är att döda så många som möjligt och därefter att själv dö i strid. Så ser den nakna sanningen ut.
Men tillbaka till debatten idag i riksdagen. Jag har i denna artikel valt att fokusera på hur just oppositionen skötte sig i dagens interpellationsdebatt. Varför, jo för vem bryr sig egentligen om vad Wallström vill? Vad vi i Sverige behöver och de som stödjer Israel och demokrati behöver är ju en opposition som hårt kritiserar Wallström och Socialdemokraternas retorik och politik mot Israel. Oppositionen kan ju en dag sitta i regeringsställning. Tills dess måste politiken ha rört sig i en bättre riktning. Det är oppositionen som måste leda den utvecklingen. Det är dess uppgift. Därför kan vi som vill ha en sundare Mellanösternpolitik inte heller låta bli att granska och ställa krav på oppositionen. Vi behöver politiker i oppositionen som kan säga sanningen om hur det är på marken där nere i Jerusalem, i synnerhet nu när regeringen är så anti-israelisk och verklighetsfrånvänd.
Därför var det en enorm besvikelse att en av oppositionens ledare, Liberalernas partiledare, Jan Björklund, i den interpellationsdebatt han idag initierade lät både som någon som gärna vill förklara Israels svåra situation och som en politiker som fortfarande hemskt gärna vill vara med och leka i Wallströms hörna med de andra israelfientliga politikerna i den politiska sandlådan.
Detta håller inte längre. Eller kanske det gör det? Kanske är liberalernas vänner, väljare och medlemmar tröga och godtrogna. Björklunds sätt att föra fram vad det nu var han ville ha sagt ( gå till baka till Anna Lindhs dagar?) var oerhört osäkert, motsägelsefullt och vagt.
Låt oss syna några meningar Björklund klämde ur sig i talarstolen:
Jan Björklund: ”Palestinierna behöver sättas press på”.
Javisst, men Jan Björklund och hans utrikespolitiska talesperson skulle väl då kunna sätta sig ner och skriva en gemensam motion om att inte en enda svensk biståndskrona ska gå till en myndighet som belönar och glorifierar terrorism. Det vore så välkommet om Sverigedemokraterna inte var det enda parti som lade motioner om att biståndet till Palestinska myndigheten skall villkoras. Så varsågod säger jag. Fatta pennan och skriv Björklund. Gör skillnad!
Jan Björklund: ”Palestina erkänner ju inte Israel, det är ju det som är poängen de gör ju inte det.”
Bravo Björklund har kommit till en viss insikt. Men just därför är det helt märkligt att han i andra andetaget säger:
”När palestinska sidan säger så här, att vi vill upprätta en palestinsk stat på ockuperade områden, då menar ju Abbas, då menar de ju 67 års gränser…”
Känns det inte lite ologiskt. Representerar han inte det Palestina som Björklund hävdar inte erkänner Israel? Och har Abbas erkänt Israel eller inte? Nej det har han ju inte helhjärtat gjort varken för arabisk eller internationell publik. Följande är ett citat från Abbas daterat den 28 oktober 2015:
”Mina damer och herrar, har ni inte undrat, hur länge denna utdragna israeliska ockupation av vårt land kommer att vara? Efter 67 år (dvs. sedan Israels skapelse), tills när tror ni att det kan pågå?” (Tal inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i Geneve.)
Talet sändes ut till palestinska befolkningen i den officiella PA TV. På sin Facebooksida har Abbas publicerat ett meddelande om att allt land är ockuperat som Israel har kontroll över, även landområdet Israel hade före år 1967 då Judeen och Samarien kom i israeliska händer. Under januari 2016 har Abbas firat PLO:s grundande med reklamposters med talet 51 där ettan bytts ut av Israels kartbild inklusive PA-styrda områden och Gaza. Abbas parti Fatahs emblem innehåller Israels kartbild.
Jan Björklund: ”I grunden finns det ju inte ett starkt stöd bland det palestinska folket för den fredspolitik som Abbas för.”
Helt rätt fast vänta lite. Är Abbas en fredsfurste? Vilken ”fredspolitik” för han när han talar om att hela landområdet där dagens Israel ingår som ockuperat? Och vad är det Abbas sagt till sin egen befolkning och arabvärlden om ”fred”?
Mahmoud Abbas: ”Vi välkomnar varje droppe blod som spillts i Jerusalem. Det är äkta blod, rent blod, blod på väg till Allah.” (Från tal i officiella PA-TV, 16 september, 2015.)
Mahmoud Abbas: ”Om ni alla strider mot Israel är vi för det. Palestinierna kommer inte att strida ensamma eftersom de inte har förmågan”. (Från tal som återgetts av Fatah-tidningen Al-Hayat Al-Jadida 6 juli 2010.)
Det låter inte som någon fredsfurste det där inte. Eller hur?
Är inte Abbas en representant för detta Palestina som enligt Björklund inte erkänner Israel? Är han helt oduglig som ledare? Har han inget ansvar? Är han bara ”svag”? Eller är han bara en riktigt slug en som vet att han kan behålla sin maktposition genom att hylla lika mycket hat mot judar och Israel som Hamas via sitt partis och sin myndighets medier, medan han pratar ett annat retoriskt språk inför västerländska regeringar?
Jan Björklund: ”Under lång tid hade Sverige en balanserad hållning mellan israeler och palestinier i den konflikt som pågått under mycket mycket lång tid. Både under Göran Persson med Anna Lindh som utrikesminister och under alliansregeringen upprätthöll Sverige en balanserad hållning, på det sättet att vi kritiserade båda sidor och vi erkände också att båda sidor har poänger i sitt sätt att resonera men båda sidor har också fel.”
Mycket intressant. Finns det ett egenintresse i att ”balansera” med kritik mot båda parter i en konflikt, även om bara en part bidrar till de stora allvarliga problemen och brotten, till exempel det Palestina som Björklund säger inte erkänner Israel. Då måste väl kritiken få vara obalanserad för att balansera upp Palestina till den demokratiska nivå som Israel befinner sig på? Då borde väl Björklund sätta sig ner och med sina partikollegor författa en fin motion om att ”sätta press” på palestinierna? För det var ju det Björklund ville göra fast han samtidigt tycker att Abbas grundinställning är ”klok”.
Nej det finns inget egenintresse i att för att vara snäll och ”rättvis” ge alla sidor i en konflikt lika hårda bannor. Här gäller det för politiker att istället våga se vem som förtjänar att få mest ris : den minst demokratiska sidan förstås, i detta fall Hamas, Fatah och den Palestinska myndigheten.
Jan Björklund: ”Framförallt bör man rikta kritik mot Israel för bosättningspolitiken, det är den allvarligaste kritikpunkten, därför att det så totalt försvårar en fredsuppgörelse.”
Nej bosättningspolitiken är inte den allvarligaste kritikpunkten. Att Israel bygger bostäder kan inte ses som det viktigaste att kritisera. Parterna kan ju i fredsförhandlingar göra markbyten eller förhandla fram alternativa lösningar, vilket till och med Wallström sagt är möjligt.
Om Abbas glorifieras av både partiledaren för ett parti i opposition till Socialdemokraterna och regerande Socialdemokraterna medan både opposition och regering oproportionerligt kritiserar judiska bostäder på omstritt område, vad har vi då för situation? Vilka lögner kan oppositionen då inte sida vid sida med Socialdemokraterna leverera gällande andra politikområden, exempelvis vår inrikespolitik? Hur många fler lögner kan inte hållas vid liv av både regering och ”opposition” då? Det här är en demokratisk katastrof!
Det den liberale partiledaren levererat idag i riksdagen under interpellationsdebatten är vad man förväntar sig från en socialdemokrat men inte från någon som vill ersätta socialdemokratisk politik med en liberal politik. Jag har alltid sett på Liberalerna då de hette Folkpartiet som ett parti med stark internationell nyfikenhet och förhållandevis hyfsade kunskaper om omvärlden och utrikespolitik. Björklunds anföranden under debatten idag kändes inte som Liberalerna. Är detta verkligen den gamle folkpartistiske ledaren Per Ahlmarks parti? Jag hoppas verkligen att partiet skärper sig framöver!
TOBIAS POLITISKA RESEARCH 