Politiker i Tobias Tankar: Mathias Sundin (FP)

Mattias Sundin är kanske inte så känd för alla men han är riksdagsledamot för Folkpartiet sedan 2012. Första gången jag fick upp ögonen för denne politiker var då jag 2013 befann mig på samma konferens som han, AIPAC:s årliga policy conference i Washington DC. AIPAC är en organisation som funnits sedan 1951 och arbetar för att stärka det amerikanska stödet till Israel. Få svenska politiker, om några andra ens över huvudtaget förutom Sundin, har visat sig där. Så givetvis reagerade jag positivt.

Sedan dröjde det faktiskt till förra året innan jag råkade uppmärksamma Sundin i en debatt i riksdagen. Det handlade om regeringens mycket kritiserade erkännande av Palestina som stat, där Sundin ställde sig kritisk till erkännandet. Sundin uttryckte sig då så här om detta:

Var det formellt rätt? Har vi uppfyllt kriterierna och så vidare? Den diskussionen är intressant och relevant. Jag är dock mer intresserad av annat än: Var det för tidigt? Var det sent? Var det formellt rätt, och så vidare? Frågan är: Var det rätt eller fel av Sverige? Gynnar det fredsprocessen eller inte? Jag tycker att det är fel. Det är det inte på formella grunder, men det kan det också vara. Det är fel för fredsprocessen.

Sundin fokuserade sedan dessvärre, liksom de flesta andra politiker, på att kritisera Hamas. Det tycks rent allmänt vara ett farligt tiks bland svenska politiker att alltid se Hamas terrorism och hat men aldrig vilja se konkurrenten Fatahs. Margot Wallströms ”moderata krafter” Fatah/Palestinska myndigheten (PA) ”förvaltar” miljoner av svenskt bistånd.Under årens lopp har flera miljarder kronor slukats av administration som är vida ökänd även bland den palestinska befolkningen för sin utbredda korruption och bland israeler för sin antisemitism. För den som granskar Fatah så är det uppenbart att partiet och myndigheten knappast är de ”moderata krafter” som de av svenska politiker ofta utmålas som.

När jag kom hem från riksdagen och debatten jag bevittnat på åhörarplats var jag besviken. Ingen hade tagit upp frågan om det var verkligt moderata krafter som stöddes i och med erkännandet. Jag skrev ett kort twittermeddelande till Sundin och anmärkte på att oppositionen borde frågat om Fatah/ PA var de ”moderata krafter” som Wallström så sällan ville nämna vid namn.

Sedan dröjde det faktiskt inte länge innan en ny interpellation inlämnades. Den 11 november inkom till riksdagen interpellationen med titeln ”moderata krafter i staten Palestina” signerad Mathias Sundin. Den 20 november togs den upp till debatt.

I sitt anförande i interpellationsdebatten proklamerade Sundin:

Jag tycker att vi ska sluta stödja så kallat moderata krafter och i stället stödja demokratiska krafter. Det är en avgörande skillnad. Vem som helst kan vara moderat om man jämför med den som är värst. Jämför man Abbas med de värsta Hamasföreträdarna är han naturligtvis moderat jämfört med dem. Men det betyder inte att han är en resonabel och bra ledare, vilket jag tycker att han har visat, bland annat genom att han är inne på tionde året av en fyraårig mandatperiod – det säger väl det mesta om hur icke-demokratisk han är.

Sundins interpellation fick plötsligt alla borgerliga debattörer i plenisalen, med reservation för den benhårt överdrivet propalestinska Kerstin Lundgren(C), att ställa sig djupt kritiska till erkännandet. Debatten på Sundins modiga initiativ blottlade hur bräckligt och grundlöst påståendet är om demokratiska och moderata krafter i Palestinska myndigheten. Men också på hur lösa grunder det politiska beslutet vilar.

Sundin har också varit pådrivande och försökt utmana i skriftliga brev till Wallström genom att fråga om Gaza är ockuperat, något Sverige och EU benhårt hävdar att det är trots kristallklara belägg för att så inte är fallet.

Engagemanget verkar med andra ord stort för Mellanösternpolitik hos Sundin, som också visar prov på samhällsansvar. Sundin ställer sig frågande kring, att personer som av Säkerhetspolisen misstänks vara terrorister ska få vistas i Sverige.  Eftersom  misstänkta terrorister riskerar tortyr om de skickas tillbaka måste Sverige i dagsläget sörja för deras välbefinnande. Sundin skriver 27 januari i år i skriftlig fråga till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S):

Att misstänkta terrorister kan bo och röra sig fritt i Sverige är allvarligt.

Svaret blev som väntat från regeringen att en utredning pågår som ska se över den straffrättsliga lagstiftningen och hur denna situation ska kunna lösas.

Debatten kring Mellanösternkonflikten och kritiken kring regeringens erkännande av Palestina som stat och biståndspolitiken hålls idag vid liv tack vare Sundin. Han har tagit tag i den debatt som resten av Alliansen och Folkpartiets ordinarie ledamot av utrikesutskottet, Birgitta Ohlsson, borde ha tagit. Men hon är för tillfället ersatt av Nina Lundström på grund av föräldraledighet informerar Folkpartiet. Nina Lundström har inte gjort något vidare väsen av sig i utrikespolitiska debatten. Åter är Ohlsson på plats i riksdagen den 7 april.  Då har redan Sundin haft sin debatt 24 mars med biståndsminister Isabella Lövin om sänkt bistånd till Palestina.

Jag ser fram emot en stark kunskapsfylld debatt i morgon om demokratiska värderingar och huruvida biståndet är till nytta eller onytta för demokrati. Sundin är, till skillnad från många andra svenska politiker, varken rädd för att citera antisemitiska citat från Hamas och från Palestinska myndigheten eller för att stå upp för demokratiska värderingar när han kritiserar antisemitiska krafter och regeringens ogenomtänkta utrikespolitik i Mellanöstern. Det är en röst för Folkpartiet och hela Alliansen att ta efter. Förhoppningsvis tar Birgitta Ohlsson intryck av vad hennes kollegor gjort i riksdagen under hennes frånvaro och fortsätter att stödja en proisraelisk, prodemokratisk linje.

Regeringen: Nej till Taiwan och Västsahara…ja till fantasins ”Palestina”

I veckan har det blivit uppenbart att Sveriges regering bara tycks kunna erkänna stater, som i fantasin uppfyller kriterierna för hur en stat ska kunna erkännas och bara om det inte stör investerare i arabstaterna och Kina. Varken Taiwan eller Västsahara kommer  därför att erkännas som stater av Sverige.

Taiwan, kontrollerar sitt territorium, har egen befolkning och en regering som kontrollerar området och uppfyller således kraven för att kunna erkännas som stat. Taiwan kommer emellertid inte att erkännas av Sverige slog utrikesminister Margot Wallström fast i en interpellationsdebatt i veckan. Sveriges politik ligger fast att det är en politik för ett stor-Kina som Sverige fortsatt stödjer. Hur den feministiska utrikespolitiken och  en politik för mänskliga rättigheter visar sig i denna politiska vurm för diktaturens Kina är svårt att förstå. Men ett erkännande av Taiwan skulle kunna bidra till att skapa en internationell konflikt i området. Taiwans* regering anser sig nämligen representera hela Fastlandskina och Folkrepubliken Kina anser sig representera hela Kina inklusive Taiwan. Sverige vill inte påverka. Det kan röra runt i internationella relationer, handel och störa balansen i regionen att erkänna Taiwan. Sverige vill handla och ha kinesiska investerare.

Inte heller Västsahara, som ockuperas av Marocko, ska erkännas enligt statsminister Stefan Löfven. ”Det är inget som vi har aktuellt nu”, säger han till Expressen. Med erkännandet av ”Palestina” ”fanns annat läge”, enligt Löfven. Ja förmodligen fanns det ett annat läge då, eftersom det erkännandet inte retade upp arabstaters ledare utan istället gladde dem. Inte kanske så mycket för att dessa ledare välkomnar tanken på en palestinsk stat, utan snarare för att det ses som ett slag mot Israel. Ett erkännande av Västsahara, som i likhet med ”Palestina” aldrig varit en självständig stat, skulle  förstås uppröra Marocko som utnyttjar de rika naturtillgångarna som europeer konsumerar. Men det riskerar också att skapa spänningar med resten av arabvärlden.  Sverige har redan retat upp arabvärlden genom att avbryta handelsavtal med  Saudiarabien. Erkännandet av ”Palestina” var ingen garant för att sedan få föra en självständig utrikespolitik i Mellanöstern. Så bäst för  Sverige att ligga lågt även i detta fall och inte erkänna någon mer stat i regionen. Sverige vill inte påverka.

Erkännandet av fantasins ”Palestina” tycks vara det enda som Sverige tycks åstadkomma när det gäller erkännanden av stater. Situationstecknen kring ”Palestina” är välbehövliga. För det är högst diskutabelt om detta erkännande var lämpligt och att ”Palestina”  lever upp till de verkliga kriterierna för vad som krävs för att en stat ska kunna erkännas. Men i den rödgröna regeringen räcker det med att kriterierna uppfylls i  fantasin om det genererar mer nytta för Sverige än skada.

Att erkänna ”Palestina”  gick bra för Sverige eftersom det idag upprör enbart demokratin Israel. Att ställa sig på Palestinska myndighetens sida i konflikten med Israel var en politik som genererade gillande både i arabstaterna och på hemmaplan där befolkningen från Mellanöstern ökar. Att däremot reta upp storinvesteraren Kina med erkännande av Taiwan och erkänna områden som ockuperas av arabstater och påtala deras demokratiska brister är däremot riskabelt. Och nu verkar Sverige få tassa på tå.

Wallström har trasslat in sig i anklagelser om islamofobi och kritik mot islam genom sin kritik mot Saudiarabien.  I riksdagens kammare fick Wallström bedyra att åsikterna om Saudiarabiens mänskliga rättigheter inte är  kritik av islam.

Vi har den största respekt för islam som världsreligion och för dess bidrag till vår gemensamma civilisation, förklarade Wallström.

Vidare förklarade Wallström att Saudiarabien har en central politisk roll när det gäller till exempel Palestina, Syrien, Irak, Libyen och Jemen. Landet, hette det, är betydelsefull i kampen mot terrorism. Höjden av okunskap i det påståendet. Om Saudiarabien är betydelsefull i kampen mot terrorism så måste det skett nyligen. Tidigare har nämligen landet visat sig stödja både terrororganisationen  Al Qaida och Hamas.

Att Sverige bryter handelsavtal med Saudiarabien är dock förvånande.  Sverige har ju erkänt Palestina som stat. Bristerna på demokrati och mänskliga rättigheter är ju liknande i både Palestinska myndigheten, Hamas Gaza och i Saudiarabien. Med Saudiaarabien avbryter Sverige avtal medan landet ingår nya biståndsavtal med Palestina. 1,5 miljarder SEK på 5 år blir det som Sverige öser över det ”Palestina” som sedan fördömt Sveriges avbrutna handelsavtal med saudierna.

Givetvis gör regeringen rätt i att avbryta avtal med Saudiarabien som inte är en demokrati. Men då bör man i konsekvensens namn även averkännna Palestina som stat och sluta upp med charaderna kring Saudiarabiens in- och utrikespolitik. Utrikesministern och statsministern bör tala klarspråk och sluta ta beslut byggda på fantasier.

Detta anförande från 18 mars i år tycker jag är så lysande att jag låter det stå här:

Anf.  63  HELENA LINDAHL (C):

”Då har jag en fråga angående Västsahara. Ni, liksom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, hade ett vallöfte om att erkänna Västsahara. Nu vill inte Stefan Löfven stöta sig med Marocko – ytterligare en medlem i Arabförbundet – utan säger att han inte ska erkänna Västsahara. Det var på nyheterna i dag.

Om ni pratar om att göra skillnad för människors fri- och rättigheter, varför struntar ni då i Västsaharas invånare? Ni erkänner Palestina och kritiserar Israel, men trots att ni tidigare stått upp för ett erkännande av Västsahara vänder ni nu kappan efter vinden och är tysta. Det kommer inget erkännande av Västsahara och ingen kritik av Marocko.”

 

 

*14% av Taiwans befolkning är flyktingar från Kina som flydde undan den kommunistiska revolutionen i Kina. Dessa och Taiwan gör anspråk på att representera hela Kina.

Israels försämrade anseende ert fel Expressen inte Netanyahus

Expressen skrev igår att Israel måste dumpa sin premiärminister Netanyahu då han enligt Expressen bidragit till att Israel internationellt sett har isolerats mer och blivit mer illa sett. Men för Expressen, som uttalat sitt stöd till regeringens erkännande av Palestina, finns det tydligen inte utrymme för en alternativ analys om hur det kunnat ske.

Frågan är om Expressen verkligen har haft journalister på plats i Judeen och Samarien (Västbanken). Frågan är om de sett ut över höjden ner mot det israeliska slättlandet, som strax möter Medelhavet. För en missil att nå till Tel Aviv från Samariens höjder är det inte långt och svenskt bistånd  har inte lyckats få den palestinska befolkningen att vilja erkänna Israel som judisk stat. Medan Abbas håller tal om fred så uppmuntrar hans parti Fatah till våldshandlingar.

Att fortsätta status quo , dvs fortsatt militär kontroll över det omtvistade området Judeen och Samarien är idag vad som står till buds för Netanyahu, andra israeliska politiker, den israeliska befolkningen och den palestinska om man inte vill ha krig. För om val skulle hållas idag i Palestinska myndigheten istället för i Israel så skulle Hamas regeringsalternativ få 36% av rösterna mot Fatah 33,6%. Hamas vill utplåna Israel och gör sina försök då  och då. Men varken Hamas eller Fatah samlar de demokratiska krafter  som krävs för att en palestinsk stat ska kunna existera och ingen sida erkänner Israel som judisk stat. Därmed ser chanserna ut att få fred och tvåstatslösning mycket mörka.

Netanyahus regering har förhandlat om fred och man har gjort stora insatser för att beskydda både sin egen civilbefolkning och Gazas även om man är medveten om att Hamas offrar sin egen befolkning i kampen för att tillskansa sig Israels territorium.

Det är förstås ett förtvivlat läge som uppstår när Hamas och andra islamister bryter mot krigets lagar genom att offra civila på bägge sidor. Men det är också så Hamas vinner krig. Offren och förstörelsen i Gaza  genererar mediaintresse och så småningom  mer bistånd från Europa, ett bistånd som bland annat går till att betala Hamas civila tjänstemän.

Krigets alla negativa sidor och förstörelse är vad media drivs av att berätta. Att gräva djupare i varför Israel måste försvara sig tycks inte finnas på svensk medias agenda. Ut till världen kablar de istället bilden av Israel som en våldsam militärmakt på offensiven. Sommarens krigsutbrott i Gaza betecknades av svenska media som en offensiv trots att det svar på flera obesvarade raketattacker mot civila israeler.

Israel får sällan nämnas i positiva sammanhang. Ett undantag är tydligen Melodifestivalen som i år lät en israelisk jury få vara  med i den  internationella jury som tar ut bidrag. Israelvänner gladdes förstås, det finns ju så få tillfällen i media där  Israel få vara en stat  bland alla andra.

Svenska politiker som tillåter Israeli Apartheid Week i sina lokaler är också en del av politiken mot Israel som  gör att Israel  isoleras. När hatiska budskap mot Israel som stat förmedlas utan att påståenden i budskapen har någon förankring i verkligheten och när  personer och organisationer som förekommer i antisemitiska sammanhang får hålla låda i Malmös lokaler då är det också en bidragande faktor som innebär att antisemitism sprids eftersom lögner om den enda judiska staten, just för att den är judisk, är antisemitism. Att förstå Israelhatiska organisationers fixering  vid Israels säkerhetspolitik medan den arabiska världen rämnar i kaos och lidande kan inte vara annat än uttryck för antisemitism och total ignorans för individerna i arabvärlden som saknar alla de rättigheter israeliska araber har: demokratiska rättigheter, rätten att inte bli diskriminerad och rätten till total religionsfrihet.

Ytterligare en sak som förstås bidragit till att Israel isoleras allt mer internationellt har att göra med folkförflyttningar till Europa. Människor som vuxit upp i stater i Mellanöstern där de redan som barn fick lära sig att trampa på Israels flagga, hata Israel och där de ibland även  fick lära sig hata det judiska folket ökar inte direkt opinionen för Israel i Europa.

Hur vänder man trenden? Är det genom att någon annan ersätter Netanyahu som premiärminister? Expressen kommer snart att få erfara att oavsett vilken regeringschef  Israel har så kommer inte hatet mot Israel att klinga av. För det hatet mot Israel har inte  ”Israels politik” som drivkraft. Hatet har att göra med att staten existerar.

Vi börjar sakta men säkert nå den nivå av israelfobin där vi kan se att de som sprider lögner om Israel på ett eller annat sätt tenderar att inte har en fobi mot Israel utan ett hat mot judar.

Om Expressen är mån om att Israel inte ska isoleras så måste Expressen börja med att förstå Israel och att  förmedla  en större mångfald av nyheter från Israel. Fler röster här i Sverige bör höras.

Politiker kan i sin tur se till att omvärdera vad som är rasism när det gäller Israel. Är det inte när man kallar ett folks stat för något den inte är?

Mycket kan göras för att minska ett orättfärdigt och oberättigat hat mot Israel  men det är knappast något Israels regering kan göra något åt.  Förvisso vill jag se Israel vara mer aktiv i att engagera den europeiska ungdomen i  intressera sig för det verkliga Israel liksom jag vill se Sverige engagera sig mer i den israeliska ungdomen intresse för Sverige. Jag är säker på att vi finner fler likheter än olikheter. Men huvudansvaret för att Israels rätta ansikte ska bli synligt i Europa vilar på europeisk media och  europeiska politiker som vill bekämpa antisemitism och som vill ge fler perspektiv på Israel.

Sedan skadar det inte att det finns en stark proisraelisk organisation med resurser i Sverige. Det kan bara israelvänner fixa! Själv är jag medlem i Perspektiv på Israel. Vi skippar galamiddaggarna och går direkt på politikerna och kräver svar. Du kan också bli medlem. (Klicka här)