Foto: Riksdagsförvaltningens webbtv
Så har ännu en interpellationsdebatt hållits i riksdagen där vänstern tilläts att osakligt hoppa på Israel utan att få kritik.
Utrikesminister Margot Wallström, den inbitne israelkritikern Torbjörn Björlund(V) och interpellanten Amineh Kakabaveh (V), som jag tidigare i veckan skrev ett öppet brev till om barns rättigheter och fred, var de enda som deltog i interpellationsdebatten om kvinnors och barns situation i Palestina. Björlund valde i dagens interpellationsdebatt att antyda att ”kritik mot Israel” skulle kunna förbättra kvinnors situation i de palestinska områdena medan utrikesminister Wallström nickade instämmande. En mycket märklig anti-israelisk retorik som ständigt upprepar sig. Det är ju nämligen den Palestinska myndigheten som styr i de palestinska områdena och mot vilken kritiken ska riktas om det finns brister på mänskliga rättigheter där.
Björlund är politikern som alltid kommer med nya häpnadsväckande uttalanden. Under ett evenemang förra månaden på Sergels torg för att högtidlighålla al-Nakba-dagen påstod han att det i Israel finns ”200 000 palestinier som är israeliska medborgare, som bor i tält och förvägras att i Israel bygga sina egna hem”. Det finns inga uppgifter om att detta skulle stämma. Jag kan inte ens hitta Björlunds uppgifter på de mest israelhatande sidorna.
I debatt med Perspektiv på Israel (PPI) i Uppsala Nya Tidning har Björlund också hävdat att muslimer i Israel ”har krav på sig att konvertera till den judiska tron för att få vara fullvärdiga israeliska medborgare”. Som Nima Gholam Ali Pour dock påpekade i sitt tal förra året på PPI:s demonstration för Israel och mot terrorism så är påståendena inte sanna. Israel hjälper i själva verket det muslimska samhället i landet på många sätt och idag finns det människor med muslimsk bakgrund i den sionistiska rörelsen både i Israel och internationellt.
Gholam Ali Pour kritiserade Björlunds uttalande om Israel under demonstrationen förra året och kom med fakta som motbevisar påståendena Björlund hävt ur sig. Men vad händer när sådana påståenden som Björlund för fram får förbli okritiserade i riksdagen? Vad händer när sådana förslag som Björlund väcker i debatter får förbli outmanade av oppositionens politiker? Jo då vinner även dessa påståenden och förslag mark, inte bara på vänstersidan utan blocköverskridande till slut. Varför då? Jo för att de som har haft möjlighet att komma med nya perspektiv är tysta.
Varför var oppositionens politiker tysta idag? Fanns det inte bland oppositionens politiker något engagemang för kvinnors och barns rättigheter, som kränks av den Palestinska myndigheten ?
De i oppositionen som vill driva på för en fredlig lösning av Mellanösternkonflikten och för en israelvänlig politik hade haft alla chanser i världen att slå ner på Palestinska myndighetens enorma brister när det gäller mänskliga rättigheter och dess för freden destruktiva våldsförhärligande propaganda riktad mot barn. Dessutom hade man haft möjlighet att kritisera regeringens och Vänsterpartiets attityd som är kontraproduktiv för fred och en effektiv biståndspolitik.
Men oppositionen valde att inte delta i debatten. Vänsterpartister och socialdemokrater deltar dock flitigt i interpellationsdebatter om mellanösternskonflikten som väcks av oppositionspolitiker. Varför är inte oppositionen lika angelägen om att föra fram sina åsikter i debatter som väcks av socialdemokrater och vänsterpartister?
Nu till argumenten som oppositionens politiker hade kunnat moraliskt och logiskt vinna debatten med och som både hade månat relationen med Israel och barnens rättigheter på samma gång.
Barn har rätt till att slippa utsättas för hatindoktrinering och våldsförhärligande ideologier. Det slipper barn i svenska förskolor och skolor men inte barnen i palestinska förskolor och skolor dessvärre.
En bit utanför Tulkarem i Judeen och Samarien (på Västbanken) ligger det lilla palestinska samhället Anabta. På en av förskolorna där, som drivs av Anabta Women’s Charitable Association indoktrineras barnen tidigt i destruktivt hat som förstås påverkar barnens framtid och känsloliv negativt.
I ett videoklipp från Youtube som MEMRI nyligen översatt tvingas barnen på förskolan bära leksaksvapen och simulera strid till musik och våldsförhärligande sång innehållande bland annat den motbjudande texten:
”Om du sträcker ut din hand kommer den att huggas av, om du tittar med ditt öga kommer det att urholkas. Den besegrade armén kommer att vara för rädd för att komma tillbaka” och ”Du kom till det här landet levande men du kommer att lämna det som kroppsdelar.”
Man skulle kunna tro att det här är scener från den grymma terrororganisationen ISIS träningsläger för barn, men nej det är en förskola som den Palestinska myndigheten administrerar och som Sverige finansierar genom bistånd som går till Palestinska myndighetens budget. Anabta Women’s Charitable Association som driver förskolan har dessutom särskilt finansierats av amerikanskt bistånd.
Sveriges regering meddelade i maj att man i början av juni skulle bidra med 40 miljoner kronor till löner och pensioner till palestinska myndighetens anställda, däribland lärare. Men vilka krav har Sverige ställt på hur dessa lärare ska förhålla sig till vålds- och hatideologier?
Det är när vi är barn som vår grundläggande trygghet och relation till omgivningen formas. Att tidigt i livet indoktrineras att hata och kriga är dessutom att betrakta som barnmisshandel, då barnen inte kan värja sig för hatet och våldsideologin med egna argument, vilket vuxna kan.
Det som sker med barnen på förskolan i Anabta är inte ett enstaka undantag utan det sker gång på gång runt om i de palestinska områdena. Det finns ett mönster: Barnen utnyttjas av vuxenvärlden att föra vidare en vålds- och hatideologi som skadar barnen psykiskt och som försvårar möjligheter för en fredlig utveckling i området. Detta skapar grogrunden för den terrorism som leder till lidande både för israeliska och palestinska civilbefolkningen. Fred och den av svenska politiker så omhuldade tvåstatslösningen är inte möjlig så länge hatets och våldets ideologi har möjlighet att spridas i de palestinska områdena.
I och med att Sverige har erkänt staten Palestina lovade utrikesminister Margot Wallström att det skulle innebära att tydliga krav ställs på Palestina. Nu när det var dags att framföra de tydliga kraven på barns rättigheter i den Palestinska myndigheten så lät oppositionen frågeställningarna och perspektiven ägas av Vänsterpartiet. Visserligen snubblade interpellanten Kakabaveh in på det jag talade om i mitt öppna brev till henne, när hon tog upp kritik mot det våldsförhärligande som lärs ut i palestinska skolor och när hon nämnde att konflikten är ”förödande också för många judars liv”. Men hon kunde förstås inte ta de steg som politiker från oppositionen hade kunnat på grund av Vänsterpartiets allmänt anti-israeliska kursriktning.
Nej det var Björlunds anti-israeliska retorik som gick segrande ur debatten. Vänsterpartiet ägde debatten som inte kunde ha arrangerats bättre av Kommunistpartiet i Kina där också oppositionen är osynlig. Att inte oppositionen ställer upp i debatter om de inte själva skrivit en interpellation är det kontraproduktiva fenomen som bidragit till att Sveriges regering olyckligt nog förra året erkände Palestina som stat. Oppositionen har återigen svikit Israel och svenska medborgare som vill se en positiv utveckling i Mellanöstern för demokrati och fred istället för den anti-israeliska hatspridning som även drabbar Sverige. Att det inte finns några israelvänner bland de rödgröna i riksdagen är förstås uppenbart. Men att det tydligen varken finns riktiga israelvänner i oppositionen, eller riktigt konsekventa kämpar för barns rättigheter i riksdagen, det är sorgligt.
TOBIAS POLITISKA RESEARCH 
