I veckan som gått så har två ledarskribenter Adam Cwejman och Naomi Abramowicz skrivit om det ständigt ökande problemet, antisemitism. Abramowicz skriver att det inte räcker med ökade anslag för säkerhetsåtgärder, det krävs också ett normskifte. Cwejman belyser i sin artikel den antirasistiska rörelsens komplicerade relation till rasism. Båda skriver kloka saker. Men det missas en sak i debatten om antisemitism idag. Den antirasistiska och politiska hållningen i Sverige till antisionism.
I Sverige kan man vara antirasist och antisionist samtidigt. För mig är det helt klart motsägelsefullt. Anhängare av antirasism måste väl anse att alla folk på jorden har samma rätt till självständighet. Sionism handlar ju om judars rätt till självständighet som en nation med ett nationalhem: Israel. Den som är antisionist är alltså mot judarnas rätt till att få bestämma över sig själva i sitt eget land. Det är den rätten alla andra folk har eller borde ha. Antisionisterna vill förminska judarna till blott religiösa utövare . Därför kan de gå omkring i kippapromenader men störs av israeliska flaggor.
Antisionism är rasism och det har den tyska vänstern, tyska anti-fascister och den tyska antirasistiska rörelsen förstått till skillnad från den svenska. Därför kunde tyska antirasistiska rörelser, inklusive HBTQ-rörelsen, tyska vänster- och miljöpartister och tyska högerpolitiker gemensamt anordna en motdemonstration tidigare i juli i Berlin mot en antisionistisk demonstration på den så kallade al Qudsdagen instiftad av den bortgångne antisemitiske ayatollan Khomeini. Iranska politiker vill inte erkänna judars nationella rättigheter precis som svenska politiker som gärna kippavandrar men utan israeliska flaggor .
I Tyskland är antisionism inkorporerat i begreppet antisemitism. I Sverige förminskas detta till ”kritik av Israel” och ses som legitimt. BDS(bojkott, deinvestering och sanktioner enbart riktade mot Israel) är också en form av antisemitism enligt det ansedda Simon Wiesenthalcentret som kartlägger antisemitism. Även BDS är rumsrent i det svenska politiska rummet. Så rumsrent att Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ stödjer det, Miljöpartiet finner det mer och mer ”tilltalande” och enskilda folkpartister kan tänka sig det. Malmö kommun har dessutom upplåtit sina lokaler åt BDS-rörelsen.
Vill man mota antisemitismen i grind måste man börja göra som i Tyskland där antisionism inte är rumsrent. Man måste börja bekämpa antisemitismen i alla dess nyanser. Man kan inte bara ägna sig åt att tala om Förintelsen, kippavandra, fördöma hakkors ritade på judars dörrar och förfasas över glåpord mot judar. Självklart måste även detta göras men alla sanna antirasister måste även börja ta upp kampen mot antisionismen. Det är antisionismens hat mot Israel som även drabbar judar i Sverige. Antisionisterna vänder ju sig mot att det finns en judisk stat, inte mot att den är israelisk. Den hatiske antisionisten grämer sig inte över att det är israeler som tar sig rätten att försvara sig, utan att det är judar som tar sig denna mänskliga rättighet.
Man får som svensk vara kritisk till vad den svenska staten hittar på, precis som man får vara kritisk till vad Israel hittar på. Men att ifrågasätta en demokratisk stats legitimitet, rätt till försvar och rätt till existens det innebär rasism om man inte samtidigt ifrågasätter liknande demokratiska stater på samma sätt. Israel är den demokrati som får utstå mest demonisering och ifrågasättande av sin existens. Det som är kritik mot Israel är i bästa fall halvsanningar och i värsta fall lögner. Den som sprider en falsk demoniserande bild av Israel gör det inte för att tillfredsställa behovet att sprida fakta, utan för att tillfredsställa behovet att sprida hat. Men antisionism kan också visa sig i ren beröringsskräck för Israel. Allt det positiva med Israel tystas därför ner av till exempel media och politiker. De som inte tillåter israeliska flaggor i demonstrationer viker sig för antisionismens hat eller är själva antisionister, deras agenda är antisemitisk.
Men i Sverige har folk inte bara problem med perspektivet på Israel utan också problem med perspektivet på sitt eget land. Det är därför inte helt ovanligt att antisionister som är avigt inställda till Israel också är avigt inställda till Sverige (men ingen regel). Det dessa inte kan eller vill se är att både det svenska folket och det judiska folket är minoritetsgrupper i ett globalt perspektiv. Både Sverige och Israel har byggt upp demokratier där antirasistisk politik och antirasistiska rörelser kunnat växa. Båda staterna värnar sina minoriteters liv och rättigheter. En sann antirasist anser att sådana stater måste värnas, inte demoniseras.
Normskiftet som måste till innebär att svenska medborgare börjar uppkatta demokratin Sverige mer och att antisionism bekämpas av antirasistiska rörelser. Vi måste tala mer värderingar i samhället. Först då svenska medborgare väljer att uppskatta Sverige för den demokrati Sverige är, så inser de också hur viktigt det är att bekämpa de odemokratiska krafter som önskar förgöra så väl Sverige som Israel. Att förbrödra sig med Israel måste då bli en självklarhet. Och även om vi inte hade delat samma hot så skulle vi dela samma värderingar. Bara det är värt en utsträckt hand till Israel.
Förutom synen på antisionism så ställer synen på rasism som strukturell till det för de som vill bekämpa all antisemitism. Svenska vänsterorienterade antirasiströrelser hävdar inte sällan att rasism bygger på klass och social status. Det finns starka och svaga grupper vars status är fasta och till synes orubbliga. Olika folk ges olika hög och låg status. Detta innebär att rasism från en etnisk eller religiös grupp mot en annan sådan grupp värderas olika beroende på vem som utsätts för rasismen och av vilken grupp. Ett annat fenomen i antirasistiska vänsterrörelser är separatism. Separatism innebär egentligen segregation mellan olika etniska grupper eller sexuella grupper. En åsikt som ofta förs fram när det gäller homofobt förtryck som finns hos olika etniska grupper eller i vissa områden i Sverige som våra förorter tex är att bara inifrån dessa grupper kan kampen mot homofobin föras. Ingen som inte själv tillhör området eller gruppen där homofobin råder kan kräva av området eller gruppen att de ska ändra inställning.
Är det likadant när det gäller kamp mot antisemitism kan man undra? Här måste vi som vill bekämpa antisemitism och homofobi fundera över om det verkligen är att bejaka samhället som en gemenskap att bejaka separatism och acceptans för att olika grupper i samhället ska få olika tid på sig att utveckla antirasistiska och antihomofoba normer. Det här kan man skriva och diskutera mycket om. Därför blev texten lång.
Först då alla som kämpar mot rasism tycker att det är självklart att Israel ska få finnas och leva i fred, först då antirasistiska rörelser och partier bekämpar antisionism så har de första djärva stegen tagits för att bekämpa all antisemitism. Annars kan debattörer sitta och beklaga sig över antisemitism tills alla judar har flytt. Det skulle innebära en antirasistisk katastrof.