Svenska biståndet som riskerar att gå till Hamas

Sverige skrev den 12 november på ett avtal som innebär att landet delfinansierar projekt att städa undan efter Hamas terrorhandlingar i Gaza. Mestadels kommer projektet att pågå i  Al-Shijaya öster om Gaza City, ett av de allra värst drabbade områdena. Att det är värst drabbat beror på att Hamas använde det tätbefolkade bostadsområdet för att skjuta raketer från mot Israel i strid mot krigets lagar och internationell rätt. Terrorverksamheten oskadliggjordes av israeliska försvaret delvis men möjligheten är stor att många hus också skadadats på grund av ”misslyckade” raketuppskjutningar  som slagit ner inne på Gazaremsan. I första hand röjs blockerade gator och gränder, i andra hand bostadsområden. En delkomponent är röjning av icke-exploderad ammunition som finns i rasmassorna.

Projektet kostar oss skattebetalare 23 miljoner kronor till att börja med. Det svenska generalkonsulatet i Jerusalem berättar att FN-projektet som Sverige delfinansierar anställer entreprenörer efter kommersiella vllkor men att man inte kommer att granska entreprenörernas politiska hemvist. Det innebär att de som anställs skulle kunna vara terrorister och medlemmar i Hamas.

Frågan är var inkomstskatt och dylika avgifter kommer att hamna – i Hamas administration eller hos Palestinska myndigheten i Ramallah. Eftersom Palestinska myndighetens representanter inte kan besöka området som läget är idag,  så är väl inte sannolikheten så stor att pengarna som tjänas i Gaza hamnar någon annanstans än i Hamas händer.

 

Abbas fördömde aldrig mord på judar eller israeler på arabiska

Fem israeler mördades kallblodigt av terrorister tillhörande PFLP tidigt tisdagen den 18 november. Förutom av terrororganisationerna Hamas och Islamic Jihad hyllades morden även av PLO, PFLP, Fatah och palestinske presidenten Mahmoud Abbas rådgivare. Från Mahmoud Abbas läppar eller stab kom dock aldrig ett specifikt fördömande av mordet på de fyra judarna och den drus som kom för att skydda de bedjande judarna. Uttalanden kom emellertid.

Enligt ett uttalande på engelska från ”palestinska ordförandeskapet”  publicerat av officiella palestinska nyhetsbyrån WAFA den 18 november  så ”fördömde det (ordförandeskapet) dödandet av israeliska civila i attacken mot synagogan i västra Jerusalem och manade till omedelbart upphörande av stormningen av Al-Aqsa Moské-komplexet av extremistiska judiska bosättargrupper  så väl som ett upphörande av provokationer från bosättare och hetsande från några israeliska ministrar.”

Den arabiska texten som publicerades av WAFA före den engelska kom ut löd: ”ordförandeskapet har alltid fördömt dödandet av civila oavsett part, vilket därmed fördömer dödandet av tillbedjare i dag, som har inträffat i ett av bönehusen i  västra Jerusalem, och fördömer alla våldshandlingar, oavsett källan, och kräver ett stopp för räder mot al Aqsa-moskén  och provokationer från extrema bosättare och hets från några israeliska ministrar”.

I ett tv-tal på arabiska som kablades ut  samma dag via bla New York Times fördömde Abbas våld mot civila – men inte tydligt och specifikt mot civila israeler eller judar.

Istället var det mesta både i tal och i skrift ett fördömande av Israel och judar än fördömande av de som mördar israeler och judar. Noteras bör också att det arabiska ordet för synagoga, ka’nis, inte användes och att antalet döda ej heller preciserades i arabiska grundtexten. Tillbedjare skulle i dess horriblaste tolkning faktiskt kunna innebära att inkludera eller bara gälla terroristerna som mördat judar(eftersom vilka tillbedjare som avsågs ej definierats i arabiska uttalandet). Dessa mördare är ju även tillbedjare av en gud och hyllas av politiska krafter som de islamistiska Hamas och Islamic Jihad men även av delar av Fatah, vilka alla i olika grad anser sig ha religion som grund för sin politiska ideologi.

Jag kunde inte hitta Abbas arabiska fördömande av dödandet i bönehus via största oberoende palestinska nyhetssajten Maan News. Däremot hade det publicerats på engelska. På arabiska fanns dock en artikel som refererade till att USA:s  utrikesminister Kerry hade tvingat Abbas att uttala sig om dådet.

I Aftonbladet som mest fokuserade på att terroristerna blivit skjutna till döds, kunde man däremot läsa ”Presidenten fördömer attacken mot judiska bedjande under deras bön och fördömer dödandet av civila oberoende av vem som ligger bakom.” Kanske är det via viskleken svensk media får sin information. Men inte på arabiska.

 

Rasism och våldsförhärligande har ingen plats i samhället eller bland israelvänner

Därför tar jag starkt avstånd från uttryck för hat, rasism och glorifierande av våld i alla sammanhang, självklart även från sådana personer eller sk organisationer som felaktigt kallar sig israelvänner eller sionister. Jag blir ledsen när jag tyvärr stött på utryck som är mycket allvarliga när jag läst EXPO Idag. Jag anser mig vara en israelvän och Israels vänner är likt Israel vänner av demokrati, mänskliga rättigheter och genuin fred. Allt hat, all rasism och glorifierande av våld måste vi demokrater tydligt fördöma.

Tobias Petersson

 

 

Terrorister, Studier och Sverige

Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt höll 2011 gästföreläsning på ökänt terrorglorifierande universitet.

Det palestinska Al Quds-universitetet utanför Jerusalem som finansieras till stor del av USA och EU hyllade i dagarna terroristen Ibrahim Al-Akari, som dödade två israeler och skadade över ett dussin i Jerusalem.Universitet valde att uppkalla en turnering efter terroristen.

”Martyren (Shahiden) Ibrahim Al-Akari-turneringen…  det var en nationell aktivitet som hölls  till ära och av uppskattning till den heroiska martyren Ibrahim Al-Akaris  själ” 

Så rapporterade den palestinska tidningen Al Ayyam om turneringen. Det är som vanligt det eminenta medieundersökningsinstitutet Palestinian Media Watch som står bakom researchen.

Palestinian Media Watch berättar vidare att Hamas studentorganisation i förra veckan tilläts ha en utställning som glorifierade terrorister, bland annat Abd Al-Rahman Al-Shaloudi som körde över ett judiskt spädbarn för ett par veckor sedan.  Att sådant kan hända på ett universitet som till stor del finansieras av EU  och FN är häpnadsväckande och skulle aldrig tillåtas i EU. Men EU och  FN-organet UNDP avsatte 2,4 miljoner Euro till universitetet förra året. Pengarna skulle  enligt Palestinian Media Watch gå till att          ”utveckla och bevara det palestinska kulturarvet” i gamla stan i Jerusalem.

Det finns också svenska kopplingar till Al Quds-universitetet.Mona Sahlin, idag tillsatt av regeringen för att bekämpa terrorism, föreläste 3 september 2007 på universitetet. Socialdemokraterna gör ingen hemlighet av det, utan har istället lagt ut ett amatörliknande videoklipp på Youtube från föreläsningen. Före detta utrikesminister Carl Bildt har också varit en av gästföreläsarna.  1 mars 2011 föreläste han på universitetet om ”ekonomiska möjligheter och politiska utmaningar i Mellanöstern och Nordafrika”. Bara nio dagar senare höll universitetet en minneshögtid till ära åt terroristen Dalal Mugrabi, kvinnan som utförde den mest blodiga terrorattacken i Israels historia. 1978 sprängde hon sig själv och 38 israeler i luften och skadade 72 andra.

Förutom ett center för ”fred och och demokrati” inrymmer universitetet ett fängelsemusem som berättar om palestinska ”fångar” det vill säga terrorister. Museet är döpt efter Abu Jihad som var smeknamnet på PLO-toppen Khalil Al Wazir. Han var hjärnan bakom ett flertal utförda attacker på israeliska civila och han planerade även första intifadan. Återigen ser vi alltså här ett exempel på hur palestinska universitet blivit en plats, där man glorifierar terrorism och knyter an det akademiska livet med dyrkan av våldet som lösning på konflikter. Hyllningar till terrorister verkar  inte vara helt ovanligt  i den palestinska universitetsvärlden.

Men det tar dessvärre inte slut här. Svenska statliga biståndsorganet Sida har med mångmiljonbelopp under mer än ett decennium ensamt finansierat Birzeituniversitetets utbildning för mediautveckling. Större delen av de journalister som är verksamma i de palestinska områdena är utbildade här. Och när mediautbudet tämligen frekvent har inslag av antisemitiskt hat, konspirationsteorier om judar och terrorglorifiering så undrar man ju onekligen vilken positiv effekt som det svenska biståndet har haft på palestinsk media. Det svenska biståndet ska ju bland annat bidra till ett samhälle med demokratiska värderingar och fred. Tidningen Haaretz avslöjade dessutom nyligen att minst hälften av alla studenteter, som Israel har varit tvungen att gripa på grund av terrorinblandning, har visat sig gå på Birzeituniversitetet, inklusive tre studentkårsordföranden.

Vid sidan om universiteten finns andra terrorhyllande händer i syltburken . UNICEF:s AFS-program (Adolescent Friendly Services) stödjer Burj Luq Social Centre Society, som tillsammans med Al Quds-universitetet stod bakom turneringen till terroristen Ibrahim Al-Akaris ära. Inte heller var det första gången biståndsmottagaren Burj Luq Social Centre Society hyllade terrorister. 2012 skapade Burj Luq Social Centre Society  en dockteaterföreställning, där barn och ungdomar uppmuntrades byta ut cigaretter mot vapen. AFS-Programmen har förutom av UNICEF bland annat finansierats med stöd från, ja just det,  Sida.

Frågan till sist är:Bidrar svenskt bistånd och svensk utrikespolitik till fred i Mellanöstern?  Eller är det kanske tvärtom i flera fall?

Uppenbarligen borde Sverige ta sin hand från universitet som inte bidrar till att svenskt bistånd når de mål man satt upp om att bygga fred och demokrati. När sådana saker som detta kommer upp till ytan får man hoppas att biståndsministern och hennes stab agerar genom att ställa hårda, tuffa krav på de partners Sida har. Det är för övrigt inte bara en uppgift för regeringen att granska biståndet utan även för svensk media, särskilt SVT och SR som är till för att granska den svenska statsmakten. Biståndspolitiken får inte längre vara en vit fläck på den granskande journalistikens karta.

 

 

Låt Kristallnatten minnas som Kristallnatten fortsättningsvis

Kristallnatten var den pogrom som inträffade över hela Tyskland natten mellan den nionde och tionde november 1938. Under nattens gång kom 91 människor att dödas, 1000 synagogor att förstöras, 7500 butiker att vandaliseras och över 30000 människor att arresteras för att sedan sättas i koncentrationsläger. Kristallnatten var kulmen av den förföljelse av judar som sen gick över till att bli Förintelsen.

Igår hade dock många arrangörer som arrangerar  fackeltåg till minne av Kristallnatten  valt att fokusera på andra förföljelser än judeförföljelser och judehat. Men vi bör verkligen prata om just judehatet och judeförföljelse idag och dess olika uttryck. En sak som man har svårt att acceptera i Sverige idag är till exempel judars rätt till en självständig stat och sionismen. Att stora delar av världen och även en del av de svenska medborgarna har  svårt med det innebär att förföljelsen pågår än idag i nya skepnader.  Sionismen har blivit något accepterat att hata. Men Sionism bör ses som en antirasistisk och helt naturlig nationell rörelse. Sionismen skapade Israel, som har blivit den judiska demokratiska staten där judar är fria att leva helt judiskt. Israel innebär dessutom den enda demokratin i Mellanöstern för araberna som kan anses ha större friheter i den judiska staten än araber i andra arabstater. De arabiska muslimerna har ur ett religiöst perspektiv även större frihet än judarna själva i Jerusalem. Araberna kan nämligen be på judarnas heligaste plats, Tempelberget i Jerusalem, vilket inte judar kan.

Judarna får bara under hårda restriktioner besöka Tempelberget.  Att vissa judar kämpar för utökade rättigheter att be på denna heliga plats är en så provocerande tanke tydligen, att judarna attackeras på gatorna i Jerusalem av mordiska terrorister, som inte ens värjer för att köra över judiska spädbarn. Att terroristerna uppmuntras eller till och med uppmanas att utföra attackerna av de som svenska regeringen anser är moderata krafter är extra upprörande.  Detta är absolut något man borde tagit upp en dag som denna. Men nuförtiden så handlar Kristallnatten på många orter om islamofobi, antiziganism, homofobi och funkofobi,  istället för att handla om Kristallnatten och om  judars situation i Israel, i Sverige och ute i Europa.

Jag har studerat de Facebook-evenmang som anordnats  till minne av Kristallnatten och många av dem nämner inte ens judar utan istället ”nazismens offer eller Förintelsens offer”.  Andra arrangörer talar om att ” vi minns nazismens offer genom att kämpa mot de orättvisor vi ser idag!” och tar upp politiska förslag som REVA.

Låt varje folkmord s0m drabbat ett etniskt folk, en religiös grupp eller  HBT-personer ha sin egen speciella dag. Låt inte dagens orättvisor blandas in i sammanhang de inte hör ihop med.

Det är tydligen bara dagar ämnade till åminnelse av judisk förföljelse, som används för att föra ut politiska budskap som inte har med den ursprungliga förföljelsen av judar att göra. Varje år minns assyrierna folkmordet Seyfo, då minst 300 000 assyrier mördades. Men de har inga politiska partier eller antirasistiska rörelser som den dagen jobbar för att flytta fokus från förföljelser av assyrier till att handla om andra gruppers förföljelser och problem. Kunskapen om Seyfo idag är låg i Sverige. Liksom när det gäller Förintelsen och Kristallnatten så finns det grupper i samhället som vill förminska och bagatellisera lidandet och mördandet under Seyfo. Därför är det viktigt att varje folkmord och varje folks lidande får sin dag och att möjligheterna att knyta an till nutida händelser måste de drabbade själva få göra förstås.

Många gånger finns det gemensamma nämnare när vi ser på olika folkmord men varje sådan avskyvärd händelse är också unik. Många av dessa händelser, som till exempel Seyfo och Kristallnatten, ser vi ekon av idag. Var och en av dessa behöver få det fokus de förtjänar, så att folk ska veta vad de innebar och hur vi ska arbeta för att det aldrig får återupprepas igen.

Jag är istället för att, vid sidan om minnesdagar för varje folkmord, ha en nationell dag då vi kan minnas alla folkmord i världen som berör oss som samhälle: mot judar, romer, kristna assyrier (seyfo), hbt-personer, muslimer i Burma etc.  Men varje folkmord och varje pogrom och deras offer förtjänar att minnas för sig, att sörjas för sig. Kristallnatten handlar om judeförföljelser och om orättvisor mot det judiska folket. Låt Kristallnatten vara den dag då kunskaperna om detta ska föras ut så att vi genom att hålla minnet vid liv kan förhindra det att hända igen.

Elefanten i riksdagen

I tisdags var det dags för interpellationsdebatt i riksdagen om Sveriges erkännande av Palestina som stat.Under debatten kritiserade den borgerliga oppositionen erkännandet. Oppositionen tyckte att man inte hade blivit tillräckligt tidigt informerad, att den doktrin som använts i Sverige för hur stater ska erkännas inte hade följts och att erkännandet borde ha underrättats utrikesnämnden innan man meddelade beslut i regeringsförklaringen. Hans Wallmark (M) efterlyste möjlighet till utvärdering av erkännandet om några år.Utrikesministern svarade dock att sådan möjlighet, att med checklista i hand bocka av vissa punkter som erkännandet lett till, inte finns. Ingen kan lova något, var istället Margot Wallströms besked till oppositionen.

Flera oppositionspolitiker ställde frågor kring problematiken med terrorlistade Hamas i Gaza och om erkännandet av Palestina förändrade Sveriges relation till terrororganisationen.

Utrikesminister Margot Wallström (S) bedyrade dock att relationen med Hamas är densamma som tidigare, det vill säga inga direkta samtal förs. Utrikesministern förklarade vidare att erkännandet av Palestina syftar till att stärka enhetsregeringen och den Palestinska myndigheten i Ramallah ”i deras strävan efter en fungerande statsbildning och demokrati”.

Oppositionen kritiserade Hamas helt korrekt. Däremot förmådde ingen oppositionspolitiker att tala om elefanten i rummet: Wallströms ”moderata palestinska krafter” och Socialdemokraternas systerparti Fatah som är den dominerande politiska kraften i Palestinska myndigheten.

En påläst opposition som starkt hade velat gå till attack mot felaktigheter i regeringens politik hade kunnat ifrågasätta om den svenska regeringens erkännande av Palestina verkligen är ett stöd till moderata och fredliga krafter. Varken Hamas eller Fatah uppvisar nämligen genuint moderata eller fredliga ambitioner.

Den 23:e oktober körde en palestinsk terrorist medvetet in i en folkmassa som klev av spårvagnen. Ett spädbarn och en 22-årig kvinna dog och flera skadades. Dagen efter hyllades terroristen offentligt på Fatahs och Hamas Facebooksidor.

För ett par dagar sedan ordnade Fatah med en minneshögtid för Moataz Hejazi, en ung terrorist som försökte döda den judiske rabbinen Yehuda Glick, som verkar för att både judar och muslimer ska ha rätt att vistas och be på Tempelberget i Jerusalem. Det judiska Templet stod en gång där och platsen anses därför helig för judarna. Idag reser sig istället al-Aqsamoskén på platsen; nu hävdar muslimer att platsen är deras heliga egendom. Palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans parti Fatah har tillsammans med Hamas gjort klart att de är fientligt inställda till att judar vistas på Tempelberget. Bara några veckor innan Sverige erkände Palestina som stat, uppmanade Mahmoud Abbas i hela 19 TV-sändningar det palestinska folket att protestera och starta våldsamma upplopp i Jerusalem mot att judar befinner sig på Tempelberget. En liknande taktik använde Yassir Arafat för att dra igång Oslokriget (den andra intifadan). Detta beteende från den palestinske presidenten och hans parti är apartheidpolitik och uppmaning till terrorism. Hur kan då Sveriges utrikesminister kalla detta för moderata krafter? Hur moderata är dessa krafter när Fatah gjorde som Hamas och hyllade samme terrorist, som för ett par veckor sedan körde över ett spädbarn? Och varför tiger oppositionen? Det finns verkligen skäl för oppositionen att likt mig, min organisation Perspektiv på Israel och en växande opinion ifrågasätta om Mahmoud Abbas är en trovärdig moderat partner för fred.

Om Sverige vill stödja en fredlig lösning behöver Sverige agera mot det som är kontraproduktivt för fred i den Palestinska myndigheten: antisemitism i skolundervisning och media, uppmaningar till våldshandlingar, korruption och löner till terrorister. Svenska politiker måste bli bättre på att reagera mot det som är destruktivt för fredsprocessen.

I början av veckan skickade jag ut ett mail till utrikesutskottets samtliga oppositionspartier. Där nämnde jag bland annat Fatahs hyllning av terroristen som hade kört på ett judiskt spädbarn. Bara en ledamot gav ordentlig feedback och uttryckte förfäran över terrordådet och det som händer just nu på marken där nere. Bara en ledamot gav mig feedback på att hon kontinuerligt tar del av kritisk granskning av Fatah. Jag hade förväntat mig bättre respons från oppositionen på vad som sker på marken nere i Mellanöstern och  jag förväntar mig bättre argument mot regeringens mellanösternpolitik.

Oppositionen måste vässa sina argument, inte bara mot erkännandet utan mot allmänt anti-israelisk retorik. Det är varken värdigt oppositionen att hålla tyst om anti-demokratiska tendenser inom Fatah eller att låta socialdemokratiska riksdagsledamöter stå i plenisalen och beskriva Israels politik som apartheidliknande oemotsagd, vilket hände i veckan. särskilt inte när det är palestinska Fatah som vill ha apartheid på Tempelberget. Därför vill jag vända mig till oppositionspartierna i utrikesutskottet och ställa frågan: Delar ni regeringens åsikt att Mahmoud Abbas och hans parti Fatah är demokratiska krafter? Det håller inte längre att det står en elefant i rummet när mellanösternkonflikten debatteras.

 

Tobias Petersson,  talesperson för Perspektiv på Israel

Det svenska erkännandet leder bort från palestinska kompromisser och fred

Glest på manifestation för erkännandet av Palestina som stat men erkännandet utnyttjas redan av Ramallahs diplomater, här fd chefsförhandlaren Saeb Erekat

Lördag eftermiddag går jag förbi två demonstrationer i Stockholm. Den ena anordnad av kurder som demonstrerar mot den kompromisslösa och hatfyllda Islamiska Staten som mördar kurder, sunnimuslimer, assyrier och alla som inte passar in i islamisternas värld. Arrangörerna mot IS hade på Sergels Torg lyckats samla flera hundra demonstranter,som trotsade det regniga gråmulna vädret. Men svenska politiker har blickarna vända åt andra håll.

Den andra demonstrationen anordnades på Medborgarplatsen av pro-palestinska anti-israeliska demonstranter. Men inga svenska politiker eller kända pro-palestinska debattörer syntes till när jag som hastigast passerade förbi demonstrationsplatsen. Borta tycks sommarens hetsiga och hatfyllda entusiasm vara hos politikereliten och de pro-palestinska kändisprofilerna. Förutom att det såg kändisglest ut så såg det faktiskt överlag historiskt glest ut när palestina-araber, pro-palestinska vänstern med flera skulle fira erkännandet av Palestina som stat. Av 793 anmälda till evenemanget på Facebook dök blott ett trettiotal upp. Varför det är så kan ju vara intressant att spekulera kring men det gör jag inte här.

Istället undrar jag om det var dessa folkglesa positiva reaktioner i Sverige som regeringen förväntade sig av att erkänna Palestina som stat?

Var det då värt det för Sverige att få försämrade relationer med Israel och en israelisk ambassadör som kallas hem till Israel på obestämd tid? Var det värt det att ställa sig utanför EU:s utrikespolitiska linje? Var det värt det att frångå praxis för hur viktiga utrikespolitiska frågor ska skötas i den svenska demokratin, att vara det enda landet i Norden som erkänner ett land som inte finns? Var det värt det att på detta sätt ovillkorligen ge den Palestinska myndigheten ökad status och ökat ekonomiskt bistånd?

För Sverige innebär erkännandet alltså inget direkt positivt utan snarare det motsatta. Men det svenska erkännandet används redan av de som erkännandet gavs till. Dels används erkännandet av Hamas för att islamiströrelsen ska bli legitim samtalspartner i Europa och dels av Palestinska myndighetens diplomater för att kunna pressa övriga Europa att erkänna Palestina utan palestinska uppoffringar.

Och här är bevisen. I ett möte i veckan mellan palestinske diplomaten Saeb Erekat, franska UD och tyska CDU-parlamentariker togs det svenska erkännandet upp vid sidan av fortsatt inhamrande av lögner om apartheid i Judeen och Samarien.

Enligt Fatah-media uppmanade Erekat de europeiska diplomaterna och politikerna att erkänna staten Palestina med 1967 års ”gränser” och med östra Jerusalem som sin huvudstad. Vidare sa han att Sveriges beslut att erkänna Palestina ”är en stödpunkt för moral och respekt för internationell rätt, för alla de som säger att de  stödjer en tvåstatslösning som erkänner två stater och inte bara en”.

En annan möjlig effekt av erkännandet är att Sveriges förre detta ärkebiskop Anders Wejryd nu skakat hand med Hamas terroristledare Ismail Haniyeh, som framförallt vill att svenskarna ska hjälpa honom att få den israeliska blockaden mot Gaza hävd. Det svenska besöket är viktigt för Haniyeh då han vill åstadkomma en relation med européerna som innebär han ska slippa göra avgörande eftergifter för en fred som Hamas inte vill ha.

Sveriges erkännande används alltså till att i realiteten skapa en ny slags tvåstatslösning. Fokus i den nya tvåstatslösningen ligger inte längre på fredsavtal och ömsesidigt erkännande, utan istället på ensidigt erkännande av en palestinsk stat utan att denna måste erkänna kanske varken Israel eller Israel som judisk stat.

Det svenska erkännandet av Palestina verkar inte vara vägen till fred utan vägen för hatfyllda politiker och terrorister att slippa kompromissa med Israel och sitt hat.